Argument för att jag är lite häftig

• Personer jag respekterar tycker om mig
• Jag är med i två styrelser och har en ledarposition i den ena
• Jag engagerar mig i saker
• Jag går på min drömskola 
• Jag studerar teater
• Jag har i skoluppgift att auskultera ett pjäsprojekt alltså att sitta med och glo på möten och repetitioner så jag får hänga runt på stadsteatern
• Jag har medverkat på evenemang som har uppskattats väldigt mycket
• Jag är inte en död fisk utan går emot strömmen
• Jag är väldigt självmedveten, for better and also for worse
• Jag är ett a-barn 
• Too school for cool for the win

Personen jag vill vara

Under den här veckan leker jag egen lägenhet medans familjen är på läger. När jag kom hem idag och fixade lite insåg jag att den jag är nu, nästan helt opåverkad av andra människor måste liksom vara den jag är i grunden på något sätt och den jag är just nu tycker jag verkligen om. Personen jag är nu verkar faktiskt klara av att bli 18 om ett halvår och flytta hemifrån om ett tag. Om jag skulle gissa hur lång tid det var kvar utifrån hur det känns skulle jag säga ett väldigt långt tag men två år är egentligen inte så lång tid. Just nu skulle jag vilja påstå att jag längtar tills jag lämnar boet, och att det känns så känns faktiskt skönt. Det hela är helt enkelt bra egentligen men läskigt atm.

Jag tänker ganska ofta på personen jag vill vara, målet. När jag är den personen lyckas jag trycka undan självhatet, då känns det bra att vara jag.

Jobbigt

Fina kvällar, glada kvällar när himlen är vacker. Även då kommer alla mörka tankar upp till ytan. Känslan av att vara värdelös och oälskad. Det är lite som att de dyker upp så fort hjärnan inte har något bättre för sig.

Ser jag på facebook att någon skriver att de haft "en fantastisk kväll med bästa" blir jag lite ledsen för att ingen säger sånt om mig. Skriver folk sånt om gånger då jag varit med är jag säker på att jag liksom inte är inkluderad och blir ledsen i alla fall.

Ibland är det väldigt lätt att lyckas såra Evelina. Liksom, jätte jätte lätt. Det kan också vara väldigt lätt att göra Evelina glad, det kan räcka med att säga mitt namn för då kan jag känna mig lite speciell. Men då kan det också bli så att jag blir ledsen för att det inte ska vara en stor sak och så känner jag mig extra ensam.

Jag har ett extremt bekräftelsebehov. Jag vill alltid berätta om mina problem och få tröst och få höra att jag är fantastisk. Jag har ett fantastiskt liv men jag ser bara att det kunde vara mer fantastiskt och allt som saknas. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det problemet.

Livet jag vill leva.

Nu lever jag livet jag vill leva på många sätt. Jag umgås med folk ganska ofta, jag går på den skola jag alltid liksom drömt om, jag har en klass där alla verkar bry sig om mig på något plan, jag har insett att man kan tycka om sin klass 70% av tiden istället för 20% av tiden, jag lyssnar på häftig musik som jag mår bra av, jag sitter inte hela kvällar och tänker på vad folk gjorde mot mig i lågstadiet längre, folk har kallat mig cool, jag spelar gitarr, jag äter mysig mat, jag har coola vänner, jag åker till andra städer och träffar folk som vill träffa mig, jag gör lite skillnad i världen, jag har drömmar, jag har fixat mitt rum så att det ser trevligt ut, jag styr över min tid, jag tar en massa ansvar och får höga betyg, ofta när jag går hem från skolan känner jag att livet faktiskt är väldigt bra. Och sen går jag hem och deppar en stund. Men jag är i alla fall ganska cool.

Ordet cool är en definitionsfråga

Alternativt, att göra upp med ordet cool.

Ordet cool är en definitionsfråga, en svår definitionsfråga. När jag gick i lågstadiet lekte jag en gång frågesport med mina vänner. Jag fick frågan vad det är att vara cool, och jag svarade att det var att vara sig själv och liknande.
Jag fick till svar att det var fel, att det handlade om kläderna man hade på sig och sånt.
Och nu, såhär en massa år senare sitter jag här och kan definitivt kalla mig cool om man går på min förklaring, men kan inte identifiera mig med ordet cool för att jag inte fyller deras version av ordet. Vilket är konstigt, för jag dömmer andra efter min definition.

När jag gick i trean hade mina kompisar cool-skola med mig på raster, något som lika gärna skulle kunna bytas ut mot att de stod och skrek "Du är inte bra nog!!!". Det visade sig att de besvärades av att jag betedde mig som deras vän och ständigt ville hänga med dem (de var de enda i klassen jag tyckte om) när jag var så väldigt ocool och när det till exempel pratades skit om mig i klassen.

Men innan jag fick veta detta, försökte de alltså lösa problemet genom att ändra den jag var. Hade vi varit i en highschool film hade det varit ett montage med girlpower musik i bakgrunden när de lärde mig hur man går enligt normen, får de jag arbetar med på lektioner att påpeka att mina pennor inte är enligt normen och lär mig hur man pratar enligt den dumma dumma normen etc. etc. De förväntade sig en makeover, men fick en Evelina som till slut stod upp för sig själv och skrek NEJ.

Hela lågstadietiden har för mig resulterat i mycket frustration och vemod, dålig självkänsla, och gjort att tröskeln till att identifiera mig som cool är hög.

Jag kan säga det, jag kan säga att jag är cool, enligt min definition är jag cool. Men samtidigt säger något inom mig att nej Evelina, det är klart att du inte är cool.

Ordet cool är en svår definitionsfråga. Det går knappt att säga vad det egentligen betyder.  Ändå har jag på något sätt definierat mitt värde utifrån det.

Jag har alltid varit mig själv, inte fallit för grupptryck utan struntat i alla. Jag får ofta komplimangen att jag är mig själv, särskilt när jag pratar om dålig självkänsla.

Men när man inte är i rätt kretsar, när man inte är i de kretsar som ger sådana komplimanger, är motsvarigheten till det någon som ser på en med en obehagad min och säger att "du är... intressant". Och det är liksom problemet, att majoriteten av jordens befolkning tycker att jag är konstig på ett dåligt sätt.

Oftast är jag antingen för mycket eller den som ingen märker, som får det intetsägande ordet snäll från de allra flesta på papper där folk ska skriva något snällt om alla i en grupp. Jag får aldrig vara den som alla tycker om, ingen skriker att "jag måste få sitta bredvid Evelina", det är aldrig jag som är speciell fastän de som följer samhällets alla regler skulle säga att jag var "speciell" med ett drygt tonfall.

Att se andra bli uppmärksammade gör mig nästan alltid ledsen, för det påminner mig om att jag inte blir det. Detta är självklart jättefånigt och jag borde sluta, men det är inte så lätt.

Jag vet också att jag borde sluta tänka på vad folk gjorde mot mig i lågstadiet, men det är lika svårt.


Kommentera gärna din definition av cool och hur cool du känner dig samt lite peppigare saker än den här deppiga texten. Alla som tagit sig igenom hela texten är fett coola!

Frågor som ingen ställer men som jag svarar på

• Vad är din aesthetic? (det går inte att förklara om man inte vet, det är en tumblr grej, googla):
• Att lyssna på indie-musik när jag gör mig klar för att sova
• En dator på en säng med pastellfärgat täcke som är lite lagom o-iordning
• Ordning
• Rosa
• Berätta om band du inte lyssnar på så ofta men som är som hem för dig
• Ham Sandwich och Get Cape Wear Cape Fly som jag plötsligt hittade på spotify och som ledde mig till min älskling indie musiken
• Vit Päls som var min sommar 2015, jag kan nästan alla deras låtar utantill
• Berätta om saker du kan se hur många gånger som helst
• Torka aldrig tårar utan handskar som på något sätt blir mer och mer hjärtskärande för varje gång, nya saker blir extrem sorgligt (hela jag är en ingen i min älskades liv biten till exempel alltså gud)
• The fault in our stars som jag sett sex gånger men fortfarande inte gråtit till
• Enchanted har jag sett många gånger
• Glee avsnitt kan jag nog se hur många gånger som helst, vid det här laget gråter jag åt allt
• Berätta om saker som påminner dig om något
• Gorillaz kan jag aldrig tänka på utan att tänka på mitt ex som var anledningen till att jag började lyssna på dem, vi brukade "sjunga" Clint Eastwood på vägen mellan busshållplatsen och hans hus.
• Vad var det största som hände dig under 2015
• Att krama Claes Eriksson
• Att bli erbjuden en kram av Per Fritzell (och få denna)
• Att vara i närvaron av en stor del av Galenskaparna och After Shave
• Att döpa mig
• Att se Helen Sjöholm sjunga Du måste finnas och Peter Jöback sjunga Guldet blev till sand lajv (och gråta)
• Att komma nära att bemästra Du måste finnas
• Att upptäcka lajvet på riktigt

Arg

En av de saker som gör mig allra argast av allt hemskt som finns att bli arg på i den här världen är folk som arbetar emot folk som kämpar för att andra ska få det bättre. Jag förstår inte hur man kan bli så arg på någon när de gör något för en medmänniska. Jag förstår inte hur folk kan se kampen mot att alla ska bli lika värda som något negativt, som ser ett jämlikt samhälle som omöjligt. Jag förstår inte människor som blir arga på folk som kämpar för något bra. Det finns folk som aktivt jobbar med att trycka ner folk som kämpar för kärlek. VARFÖR!!? Alla har rätt till sin åsikt och alla borde kämpa för det man tror på men om det man tror på är att alla som vill ändra orättvisor i samhället borde stoppas tycker jag faktiskt att något är fel. Ofta finns det en massa bevis för att det de säger är falskt. Jag tycker alla borde fundera på vad de gör och säger, varför de gör och säger så, om det finns bevis på det man ser som sanning, vilka det är man är emot om någon, om man måste vara emot någon annan och om man är emot någon vad deras sida av det hela är. Självklart måste jag också det, jag är inte perfekt på långa vägar. Jag rycks ofta med i saker utan att tänka efter och säger en massa saker bara för att andra sagt det MEN jag försöker alltid ändra mitt beteende när jag inser att jag gör något problematisk och ändrar åsikt när jag får nya fakta som verkar pålitliga.