Jobbigt

Fina kvällar, glada kvällar när himlen är vacker. Även då kommer alla mörka tankar upp till ytan. Känslan av att vara värdelös och oälskad. Det är lite som att de dyker upp så fort hjärnan inte har något bättre för sig.

Ser jag på facebook att någon skriver att de haft "en fantastisk kväll med bästa" blir jag lite ledsen för att ingen säger sånt om mig. Skriver folk sånt om gånger då jag varit med är jag säker på att jag liksom inte är inkluderad och blir ledsen i alla fall.

Ibland är det väldigt lätt att lyckas såra Evelina. Liksom, jätte jätte lätt. Det kan också vara väldigt lätt att göra Evelina glad, det kan räcka med att säga mitt namn för då kan jag känna mig lite speciell. Men då kan det också bli så att jag blir ledsen för att det inte ska vara en stor sak och så känner jag mig extra ensam.

Jag har ett extremt bekräftelsebehov. Jag vill alltid berätta om mina problem och få tröst och få höra att jag är fantastisk. Jag har ett fantastiskt liv men jag ser bara att det kunde vara mer fantastiskt och allt som saknas. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det problemet.