Ordet cool är en definitionsfråga

Alternativt, att göra upp med ordet cool.

Ordet cool är en definitionsfråga, en svår definitionsfråga. När jag gick i lågstadiet lekte jag en gång frågesport med mina vänner. Jag fick frågan vad det är att vara cool, och jag svarade att det var att vara sig själv och liknande.
Jag fick till svar att det var fel, att det handlade om kläderna man hade på sig och sånt.
Och nu, såhär en massa år senare sitter jag här och kan definitivt kalla mig cool om man går på min förklaring, men kan inte identifiera mig med ordet cool för att jag inte fyller deras version av ordet. Vilket är konstigt, för jag dömmer andra efter min definition.

När jag gick i trean hade mina kompisar cool-skola med mig på raster, något som lika gärna skulle kunna bytas ut mot att de stod och skrek "Du är inte bra nog!!!". Det visade sig att de besvärades av att jag betedde mig som deras vän och ständigt ville hänga med dem (de var de enda i klassen jag tyckte om) när jag var så väldigt ocool och när det till exempel pratades skit om mig i klassen.

Men innan jag fick veta detta, försökte de alltså lösa problemet genom att ändra den jag var. Hade vi varit i en highschool film hade det varit ett montage med girlpower musik i bakgrunden när de lärde mig hur man går enligt normen, får de jag arbetar med på lektioner att påpeka att mina pennor inte är enligt normen och lär mig hur man pratar enligt den dumma dumma normen etc. etc. De förväntade sig en makeover, men fick en Evelina som till slut stod upp för sig själv och skrek NEJ.

Hela lågstadietiden har för mig resulterat i mycket frustration och vemod, dålig självkänsla, och gjort att tröskeln till att identifiera mig som cool är hög.

Jag kan säga det, jag kan säga att jag är cool, enligt min definition är jag cool. Men samtidigt säger något inom mig att nej Evelina, det är klart att du inte är cool.

Ordet cool är en svår definitionsfråga. Det går knappt att säga vad det egentligen betyder.  Ändå har jag på något sätt definierat mitt värde utifrån det.

Jag har alltid varit mig själv, inte fallit för grupptryck utan struntat i alla. Jag får ofta komplimangen att jag är mig själv, särskilt när jag pratar om dålig självkänsla.

Men när man inte är i rätt kretsar, när man inte är i de kretsar som ger sådana komplimanger, är motsvarigheten till det någon som ser på en med en obehagad min och säger att "du är... intressant". Och det är liksom problemet, att majoriteten av jordens befolkning tycker att jag är konstig på ett dåligt sätt.

Oftast är jag antingen för mycket eller den som ingen märker, som får det intetsägande ordet snäll från de allra flesta på papper där folk ska skriva något snällt om alla i en grupp. Jag får aldrig vara den som alla tycker om, ingen skriker att "jag måste få sitta bredvid Evelina", det är aldrig jag som är speciell fastän de som följer samhällets alla regler skulle säga att jag var "speciell" med ett drygt tonfall.

Att se andra bli uppmärksammade gör mig nästan alltid ledsen, för det påminner mig om att jag inte blir det. Detta är självklart jättefånigt och jag borde sluta, men det är inte så lätt.

Jag vet också att jag borde sluta tänka på vad folk gjorde mot mig i lågstadiet, men det är lika svårt.


Kommentera gärna din definition av cool och hur cool du känner dig samt lite peppigare saker än den här deppiga texten. Alla som tagit sig igenom hela texten är fett coola!